Fortsätter uppdateringen

(19/10) barnhems dagen:
Efter frukosten med Raj så haffade vi en taxi chaufför som Raj hjälpte oss att prata med så han skulle veta vart han skulle. Vi fick priset till 200rupies. Helt ok med tanke på att vi inte visste vart vi skulle. (fast vi har i efterhand förstått att det kanske skulle blivit 120rs kanske.)

Vi släppte av Raj vid stationen och kramade honom hejdå.(han skulle hem till Nepal igen) Sen fortsatte vi mot Umerikahdi som var området Asha Sadan låg i.
Vi åkte och åkte, fick se mycket olika gator och hus och människor. Om vi tyckte att vi sett mycket fattigdom och smuts innan så var det ingenting jämfört med det vi nu möttes av. Kossor som strosade omkring och getter vid varje "affär" det var en helt annan värld. Och inga turister alls i stort sett. Ni kan ju förstå hur spännande sara och Jannika var som är vita.. Och jag som dom inte fick grepp om vad jag är... Ser indisk ut men med västerländska kläder och pratar ett konstigt språk. Hehe.

Efter några stopp med taxin (han behövde stanna och fråga om väg beskrivning) så kom vi till slut fram till vad vi trodde var asha sadan.. Blickarna följde oss, och det var varmt och kvavt. Neverna började komma ikapp mig lite grann, men det var samtidigt spännande. Vi gick in genom ett litet valv i en hög sten mur och innanför satt en liten farbror. Vi frågade om asha sadan och han sa på sin knagliga engelska att vi var tvungna att gå runt hela Muren till baksidan. Så vi gick ut på gatan igen och följde vägen runt muren. När vi väl kom runt gick vi lite förvirrade och tittade efter skyltar men såg ingen, tillslut frågade någon vad vi letade efter och vi sa asha sadan och han pekade på en port en bit bort, en farbror öppnade för oss och gick in och hämtade någon. Vi såg på skylten att det såg ut att vara här..

Det kom fram några pojkar som var ute och lekte.. Dom hälsade glatt och fnittrade. Sen lekte dom vidare. En dam kom ut och hälsade oss och bad oss följa med in, hon frågade vad vi gjorde där mm.. Jag kände ju direkt att hon inte visste vad vi gjorde där.
Vi presenterade iaf oss och sedan gick hon för att prata med någon.
Barnen som satt inne hade lektion och vinkade nyfiket mot oss och ville att vi skulle komma in.
Vi gick in och hälsade.
Sen kom kvinnan tillbaka och jag visade henne mina papper och hon sa att vi var på fel ställe.
Ganska pinsamt tyckte jag men hon var trevlig och sa att vi skulle gå till ett hus bredvid.
Så vi vinkade hejdå till barnen och gick ut igen. Vi hittade en port och där såg jag att det var rätt skylt och att det var dit vi skulle.
Lite nervöst gick vi in och mannen som satt i dörren bad oss skriva i en bok med signatur och anledning till besöket. Vi gjorde det och satte oss ned och väntade. En glad kvinna i grön sari kom ut och hälsade på oss och presenterade sig, (tyvärr har jag glömt hennes namn)
Hon bad oss att vänta några minuter sen så kom hon och hämta oss, vi fick gå in i ett litet rum, och vid bordet satt en äldre dam och en kvinna som verkade vara föreståndarinna, den äldre damen hade nog jobbat där tidigare.
Dom var så gulliga och den äldre damen hade vart i Sverige förr och var så Go. "the little girl has come back" sa hon. Dom studerade alla mina papper som jag hade med mig och den äldre damen tyckte jag var lik mig på kinderna och munnen. "so cute little baby"
Dom tittade i gamla register för att se om Dom hittade något om mig men det gjorde dom inte. Och jag kan inte säga om jag var besviken eller inte. Jag hade ju inte förväntat mig något men dom sa att alla som hade bott där hade blivit inskrivna i deras register. Men jag fanns inte med, men vad dom sa var troligt var att jag hade blivit lämnat till asha sadan ( det var där vi var nu) och fått vänta på förflyttning till st Joseph's.. (det var där jag hamnade sen och även blev adopterad till Sverige ifrån) jag vet inte.
Inga uppgifter fanns iaf men dom var lika trevliga för det och det stod ju svart på vitt att jag bott där.
Vilket fall, dom hämtade en ung kvinna som jobbade som skötare för Barnen och hon skulle visa oss runt.
Vi började med att gå in i en annan byggnad, vi gick över en liten mysig innergård. (vi fick tyvärr inte ta kort på barnen mm..)
När vi kom in i den andra byggnaden så gick vi upp för några trappor, gick förbi en våning med dusch och tvätt rummet där en liten pojke stod på det kala kakel golvet och blev duschad. Kom upp till översta våningen och där var en lite. "lek gård" som en inhängnad med ca 5barn på ett kalt hårt kakel golv med kanske 2 leksaker, ingen matta inga kuddar. Dom bara satt där, några blyga och några som kom fram. Dom hade det väl bättre än många men det såg fortfarande konstigt ut. Upprörande på nätt sätt.
En liten pojke kom fram om tag min hand när jag satt på huk och pratade med honom. Ett barn bara låg på golvet och stirrade. Kvinnan som visade oss runt gick vidare till ett annat rum för att visa oss några mindre, och sjuka barn.
Jannika och sara följde efter och jag dröjde mig kvar lite hos pojken och försökte bara ta in hela upplevelsen. Jag kunde inte riktigt förstå känslorna som kom över mig men mina ögon började tåras men jag samlade mig snabbt och gick vidare. När vi kom in i det lilla rummet med sängar på rad så låg det kanske 4 barn där inne. Alla med någon slags defekt. En pojke var dvärg, en med klumpfot och en söt liten flicka som man bara ville lyfta upp och ta hem.
Jag fick verkligen kämpa med känslorna vid det här laget.
Vet egentligen inte varför, för dom såg ut att efter omständigheterna ha det bra.
Tillslut kom vi in i ett ljust rum med massa små små sängar där dom allra minsta barnen bodde. En liten docka var bara 8dagar. Så liten. Kvinnorna som var där och tog han om barnen var väldigt trevliga och såg ut att verkligen bry sig om barnen, dom gullade med dom och såg genuint kärleksfulla ut.
Sen frågade hon om vi ville se en klass, det var några pojkar i åldern 3-7 tror jag som hade skola, och dom stämde sig alla upp när vi kom och såg så exalterade ut!
Sen satte vi oss med dom på golvet och pratade och lekte.
Det var en liten liten pojke som var så söt som fångade min uppmärksamhet, han hade en liten leksak som han ville visa mig och han var så stolt att han visste hur den funkade. Och han tittade på mig med sina brun svarta ögon och log och skrattade. Han flyttade sig närmre och närmre. Jag kunde knappt slita mig där i från.
En av pojkarna som var lite äldre skulle tydligen få en ny familj. Han skulle till Afrika, dom nya föräldrarna jobbade där. När kvinnan sa detta hög inför alla sken han upp som en sol.


Nu kom tjejerna så jag hann tyvärr inte skriva allt men jag fortsätter imorgon.
Puss och kram


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0